Vissa dagar känns det verkligen på riktigt att man är ensam, pengarna räcker bara just precis till, sjuka barn kan man bara "vabba" själv, tvätten viker sig inte och hoppar in i garderoben om man inte gör det själv och när det är nåt riktigt tungt som ska lyftas får man hoppas att nån riktigt stark snart kommer och hälsar på. Ingen kommer och ger en en spontan kram och en puss i nacken, andra sidan av sängen gapar tom och du vet inte vem du ska ringa när det händer nåt skoj eller något som får dig att gråta.
De sidorna som gör att det är skönt att vara själv hamnar i skuggan dessa dagar och gråten sitter som en klump i halsen. Det är tur att dagarna är få och att det oftast är de bra dagarna som visar sitt underbara strålande ansikte. Känner med de som har dessa dagar mer frekvent, de som gråter sig till sömns varje kväll då orken, tiden, kärleken eller pengarna räcker till. Jag har det egentligen riktigt bra trots dessa dagar :). Jag har familj och vänner som stöttar, tack för att ni finns!
Fick ett samtal igår av en helt underbar slalomtränare för Wilma, hon sa till mig att man inte alltid måste klara allt själv och att jag inte ska vara rädd att fråga när det kör ihop sig. Det gjorde mig varm i hjärtat :).
