Är hemma och vabbar idag, båda barnen är krassliga och hostar rejält mycket. Är rätt övertygad om att Wilma hade feber i morse också. Det där med vab är rätt svårt att hantera för mig, även om jag vet att barnen alltid går först och jag tycker att det är oerhört viktigt att man har möjligheten att vara hemma utan karensdag när barnen är sjuka.
Mitt samvete gnager under ytan och jag vill så gärna vara på jobbet, det är nästan som om jag ber om ursäkt för att jag inte kan komma. Har enormt bra chef och har aldrig känt att det har kommit någon skuldbeläggning från den sidan, så det är jag definitivt tacksam för. Skulden kommer istället från mig, jag har en inbodd arbetsmoral som gör att jag verkligen vill dra mitt strå till stacken. Sen så känns det som om det har blivit en hel del vabbande eftersom Ludde har hunnit ha magsjuka och Wilma har varit och röntgas ett flertal gånger. När jag räknar däremot så handlar det egentligen inte om mer än 6 vab-dagar hittills i april och maj, vilket ju inte är så farligt mycket. Någon fler än jag som har samma dilemma och får skuldkänslor för att man måste vara hemma?
Sen så har ju en glad Wilma blivit av med gipset också, men använda benet... det kommer nog att ta ett tag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar