Att känna

Jag är en person som är väldigt intensiv i mina känslor, blir väldigt ledsen, väldigt glad, väldigt trött, väldigt kär, väldigt sårad, väldigt smickrad och väldigt upprörd. Ibland så händer det att jag får höra att jag kanske ska dämpa mig lite grann, men då vore jag ju inte JAG. Ibland kan det vara bra att anpassa sig efter situationen och känna efter lite före, och jag tror nog att jag även har den förmågan.

Men är det så fel att säga att man älskar sina vänner om man verkligen gör det och att det gör ont när någon sagt något som sårar? Jag kan ju ändå inte dölja det...

Älskade underbara Wilma

Så har Wilma börjat vara hos pappan endast varannan helg. En del tycker att det är bra då han inte är hennes biologiska pappa, men Wilma (som är den som räknas) tycker att det är jobbigt att vara ifrån sin pappa så mycket. Jäkla skitbyråkrati som inte låter henne åka skolbuss från pappan!

Det tär även på mammans dåliga samvete då mycket har placerats på de barnlösa veckorna för att det inte ska påverka barnen, Wilma får helt enkelt ta smällen. Älskade, vackra, tålmodiga, underbara Wilma, vad skulle jag göra utan din ordningssamhet och det faktum att du har full koll på allt som ska packas för skoldagen och alla läxor som ska göras? Sitter och gråter över det faktum att hon klarar sig så bra själv trots att hon inte ska behöva göra det, min fina tjej.

Ett stort tack till min underbara mamma och pappa som ställer upp i vått och torrt, vad skulle jag ha gjort utan dem. De såg till att Wilma fick äta middag med vuxna igår då jag inte kunde och såg till att hon hade det bra till jag kom hem (fem minuter innan Wilma skulle lägga sig).

Hatar allt det här, älskar min Wilma...

Det går sakta nu...

Är det inte fredag snart?

Lite svammel över en kopp kaffe

Hade glädjen att få besök av gulliga vännen Karin igår, behövde verkligen få prata av mig och hon är en helt otrolig människa som orkar lyssna :). Tusen tack Karin för sällskapet, vi måste verkligen försöka göra det oftare. Egentligen borde en timmes svammel över en kopp kaffe eller te inte vara så himla svårt att få ihop, men tyvärr så kommer det allt för ofta annat emellan.

Varför var det så mycket lättare att hänga med kompisar när man var tonåring? Numera så ska det planeras, vardagslogistiken ska rulla på och man tar sig inte tid att ta den där timmen med vännen...

Längtar

Vet med stor säkerhet var jag vill vara nu och med vem, längtar kopiöst mycket till nästa helg.

En riktigt lyckad kväll

Hade en helt fantastiskt rolig kväll igår med ett gäng toppentjejer, massor med folk ute och bra musik. Huvudet gör dock lite ondare än vanligt idag och jag är riktigt sugen på en pizza :). Här kommer i alla fall ett axplock från kvällen:

Time to Party!

Partajpepp

Riktigt peppad för kvällens utgång, ska bli så himla skoj med en liten tjejefest innan :). Har lite huvudvärk dock och var helt övertygad om att det beror på att det är på väg att bli åska, tills jag kom på alldeles nyss att jag inte druckit nåt kaffe idag. Har även jag lyckats med konststycket att bli kaffeberoende nu?

Längtar vansinnigt mycket efter Martin, men som tur är så kommer han hit på fredag, mindre än en vecka kvar tjoho! Längtar längtar längtar!

Konflikthantering

Blev oerhört förvånad när jag fick höra att Ludvig var jätte jättearg och bara skrek och slog omkring sig igår på skolan. Det är inte likt honom över huvud taget, lugna fina Ludvig brukar aldrig bete sig så då han verkligen är solstrålen själv. Visst kan även han bli arg och oerhört obstinat, men inte så där. När jag funderar på vad som kan ha väckt den reaktionen dyker dessa punkter upp som förskolläraren sa:

• Ludvig hade vänt sig om och surat när hon sa till honom i gruppen för att han gjort något han inte fått göra, medan de fortfarande var i barngruppen. Kanske hade varit bättre att ta honom åt sidan och pratat med honom.
• När hon sa att han skulle titta henne i ögonen när hon pratade hade han bara vänt sig bort ännu mer (fortfarande i barngruppen). Först då sa hon till honom att de skulle gå någon annanstans och ta det där.
• Ludvig hade då blivit jättearg och skrikit och stampat (en reaktion som jag inte känner igen hos honom). Hon tog upp honom i knäet för att han skulle lugna ner honom, men han skrek och sparkade och slog när hon höll fast honom. Vet inte riktigt vad jag tycker om att hålla honom så då det är första veckan och de känner inte varandra än.
• Det var då hon sa till honom att han fick sitta där tills han lugnat ner sig och lämnade honom.

Måste faktiskt säga att jag hade förstått om det var en Ludvig jag kände igen, men det är verkligen så långt ifrån honom som man kan komma. Visst har han gjort fel som betett sig sådär och jag ska prata med honom ikväll, men är det kanske en brist på kommunikation och det faktum att de inte känner varandra som spelar in också?

Jag kan i alla fall säga att jag skulle också känna mig trängd om det startade en konflikt i gruppen, jag blev fasthållen och sen lämnad av en person jag inte känner. Hur skulle ni tänka? Är jag en överbeskyddande mamma som försvarar mitt barn överdrivet mycket? Jag vill faktiskt inte tro det...

Ett stort äventyr

Kunde inte mer än le då jag läste historien om pingvinen Happy feet som simmade fel och åt sand då han trodde att det var snö. Söta lilla pingvinen har varit ute på äventyr men får nu lift hem till kallare breddgrader igen. Påminner lite om filmen Madagaskar där djuren ville ut i "vildmarken" och vidga sina vyer, funderar på om det inte var det som var Happy feets plan egentligen :).