Wilma sa häromdagen att hon tycker att min pojkvän tar för mycket plats och att jag inte har tid för henne. Om det är någonting som smärtar så är det att hon upplever det, mina barn är viktigast i världen för mig och jag vill verkligen inte att de ska komma i kläm.
Nu bor han ju en bit bort och vi träffas inte så jättemycket p g a detta. När vi väl ses blir det rätt intensivt och ibland kan jag känna att han ”kräver” den uppmärksamheten av mig. Inte på ett dåligt sätt, utan att han helt enkelt vill ha mig för sig själv så mycket som det bara går. Det är nog dags att ta ett snack med honom, de veckor jag har barnen kommer han helt enkelt att komma i skymundan. Jag vill inte under några som helst omständigheter att barnen ska känna att de knuffas undan.
Ibland känner jag att det enklaste vore att inte träffa någon alls på några år och bara ägna mig åt barnen, men på något plan måste jag väl också få vara lite egoistisk och tänka på mig själv?
2 kommentarer:
Jag förstår att det känns jättejobbigt, men personligen så tror jag inte att det är ett bra alternativ att leva som singel "bara för det".
Det är viktigt att vara en bra förälder och det tror jag inte att man blir om man ska prioritera bort en så stor del av en själv som ens kärleksliv faktiskt är.
Självklart så ska barnen få massor med kärlek, omsorg och tid, men det kanske är en bra lösning för nu att barnen prioriteras när dom är hos dig och du och din pojkvän när dom inte är det?
Och om det eventuellt blir aktuellt en dag så får väl barnen och din pojkvän helt sonika lära sig att dela på din uppmärksamhet vid sidan om varandra och förhoppningsvis tillsammans med varandra.
Stora kramar! Och kom ihåg att följa ditt hjärta och din magkänsla - de ljuger sällan :)
en glad mamma ger glada barn.
Skicka en kommentar