En kollega till mig uppmärksammade mig idag om fallet om Michael, något som berörde mig djupt. Det är inte utan att gråten trycker på när man läser om den 4-åriga pojkens öde. Vad är man egentligen för förälder när man utsätter sitt barn för något sådant? Kan bara tänka mig vilka tankar som kretsade i pojkens huvud, de människor han skulle kunna lita mest på i hela världen och som skulle älska honom förbehållslöst plågade honom till döds. Hoppas innerligt att han har det bättre där han är nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar