Om ni inte visste det sen tidigare så är jag riktigt vansinnigt rädd för tandläkaren. Älskade tandläkaren när jag var yngre och blev rejält skrämd bara för några år sedan. Det gjorde jätteont trots bedövning och trots att jag sa åt tandläkaren att sluta och skrek så fortsatte han bara. Min tillit till tandläkaren försvann den dagen.
Nu har jag trots en massa tårar och ångest börjat få tillbaks förtroendet litegrann tack vare en helt underbar tandläkare. Hon var även där idag då Wilma skulle fylla igen en tand som är väldigt gropig. Ångesten grep tag i mig sekunden vi klev in till tandläkaren och trots att det inte var jag som låg där i stolen så skakade jag av obehag. Efteråt fick jag beröm från tandläkaren, Wilma var lugn som en filbunke och tandläkaren tyckte att det var jättebra att jag inte projicerat min rädsla på henne.
1 kommentar:
Själv lider jag av gynekologskräck sedan vad som blev efter förlossningen med Milo. Jag börjar fortfarande att skaka och gråta vid undersökningar och har precis som du ångest över att veta att man ska dit. Hemskt eftersom att det inte behöver vara så!
Kram på dig!
Haha, det har jag inte berättat för någon, tur att man är så anonym då man kommenterar någons blogg ;)
Skicka en kommentar