En underlig känsla av tomhet

Jag trodde inte att jag ville ha några fler barn, var på något vis nöjd med de två stjärnor jag redan har och såg fram emot att se dem växa upp, bli mer självständiga och så småningom flytta hemifrån. Det kändes mest som om det skulle vara jobbigt att "börja om" när mina stora hunnit bli så pass självständiga.

Så dök det upp någon i mitt liv som inte har några egna barn och jag fick börja tänka om. Ställde in mig på att det nog inte skulle vara så tokigt med en liten knodd så småningom, älskar verkligen bebisar och den mysiga tiden när de börjar lära sig allt, växer upp och utvecklas till egna små individer. Jag kände att ett barn till blev något jag verkligen vill ha.

I tisdags var jag på läkarbesök och blev då avrådd att skaffa några fler barn, min kropp skulle helt enkelt inte riktigt fixa det. Går inte in något mer på orsakerna, men det är så det är i alla fall.

Så nu är jag ensam igen med ett stort hål i mitt hjärta. Underligt nog så sörjer jag inte relationen som sprack utan snarare barnet jag aldrig kommer att lära känna. Är helt övertygad om att jag tar mig igenom det här också, har ju glädjen att ha de två vackraste och underbaraste barnen i världen enligt mig. Så tyck inte synd om mig, gläds med mig att jag inte fick det här beskedet innan min första stjärna föddes :).