Annars så har jag haft några toppendagar i fjällvärlden med massor med fångande fiskar och strålande solJag trivs verkligen så himla bra med mina nyvunna vänner.
Finns det något bättre:
Pimplar i tystnaden:
Resultatet och dagens middag:
2011-04-14
Ovälkomna känslor
Trodde verkligen i min enfald att jag inte var en person som kände sig ens lite svartsjuk, har aldrig någonsin känt tillstymmelsen till det. Nu drar det dock ihop sig i magen, försöker verkligen intala mig själv att jag är oerhört löjlig. Förmodligen är jag det också, mitt sunda förnuft skakar om mig och säger att jag har ju faktiskt aldrig någonsin reagerat så här i liknande situationer. Det är inget jag visar utåt, men det känns i magen, får svårt att andas. Vännen säger att det bara är sunt och visar på att jag verkligen känner, men jag tycker inte om det här och de här känslorna tillhör inte mig.
Annars så har jag haft några toppendagar i fjällvärlden med massor med fångande fiskar och strålande solJag trivs verkligen så himla bra med mina nyvunna vänner.
Finns det något bättre:
Pimplar i tystnaden:
Resultatet och dagens middag:
Annars så har jag haft några toppendagar i fjällvärlden med massor med fångande fiskar och strålande solJag trivs verkligen så himla bra med mina nyvunna vänner.
Finns det något bättre:
Pimplar i tystnaden:
Resultatet och dagens middag:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ditt första stycke idag var som ord slitna ur mitt eget bröst, nyligen. Verkligen på riktigt - bokstavligen. Ibland är förespeglad självkännedomen inte den bästa spegeln!
I mitt förra, och första, inlägg till dig skrev jag bl.a: "..., men gick nyligen på en känslomässig käftsmäll så att jag gick i backen rejält". Verkar vara på samma tema som du beskrev på bloggen idag.
Vet nu inte vad som drabbat dig och tänker inte heller fråga, men de känslor som jag drabbades av var helt förfärande främmande. "Det här är inte jag"! "Hur kan jag känna så här"? "Det är inte på riktigt"! Samtidigt som sorgen var den väldigaste av väldigt.
Och hon var/är min äldsta och bästa kompis (=kompis på riktigt).
Vette fan hur sådant där funkar, och vet inte heller varför man reser sig - som jag just nu ägnar mig åt att göra!
Tror att du och jag tillhör olika generationer, men tillåter mig ändock att tilltala dig.
Vi får väl helt enkelt bita ihop och hålla god min!
Ja du Erik även fast vi tillhör olika generationer så uppskattar jag dina kommentarer.
Är inte sååå nyseparerad, har gått drygt 1,5 år nu. Men vissa dagar är det tungt, inte för att jag saknar honom utan för att relationen blir så oerhört komplicerad ibland.
Tack så jättemycket för dina kommentarer, de är tänkvärda :).
Tack för ditt trevliga svar!
Jag tycker bara att det är så märkligt när det ur ens inre stiger upp sådana där avgrundsdemoner som man inte trodde fanns inom en. Det är bara synd om en själv, och helst skulle man vilja sarga och döda. Varför reagerar man så mot människor som man älskar?
Det paradoxala svaret är förmodligen - just därför att man älskar dem. Inte bryr väl jag mig om göranden och låtanden hos någon som jag är likgiltig inför!
Låter fult att vara likgiltig inför någon, men man kan ju inte vara engagerad i alla heller. Har förstått att eran relation är komplicerad, men som jag skrev så blev det tvärtom för mig. Och min kära K. ringde faktiskt medans jag skrev det här inlägget. Hörde att hon var ledsen (vi levde ju 25 år tillsammans så lite lyhörd är jag) men hon ville inte ge ut något annat än en svepande förklaring.
Hade inte det geografiska avståndet varit så stort skulle jag ha bett henne komma på en gång. Hade nog behövt det också. När hon var slagen efter att hennes relation med den första snubben efter mig hade brustit så kröp hon ner hos mig en gång (vi bodde fortfarande i samma hus) och det var vackert. Nu skulle jag behöva motsvarande - och då kan det inte vara vem som helst!
Det är så synd och tungt när unga människor (vilket jag tror gäller dig och honom) går på grund, med små barn i båten. Men jag tror att ni reder upp det, och jag skriver inte det därför att jag vill vara någon sorts hurtbulle, utan därför att ni måste. Tiden jobbar för er.
Och barnen kommer att klara sig, var lugn för det, såvida ni inte spårar ur totalt i relationen. Barn är fenomen när det gäller livsstrategier!
Trivsam helg önskar Erik.
Skicka en kommentar